" Då och då, kanske som en övning i ödmjukhet, gör Steven Soderbergh en verkligt oförklarlig film", skrev Roger Ebert i sin recension 2002 av Soderberghs Full Frontal. Ebert är tyvärr borta, så jag säger det - den senaste oförklarliga Soderbergh är här.
Detta är dock en anledning till glädje, inte till bestörtning. Även när den produktiva och ojämna Soderbergh är i "släng-och-släpp-läge" regisserar han inte tråkiga filmer. Hans senaste, Kimi, som hade premiär i torsdags på HBO Max, är en lätt, livlig thriller som antingen är försvagad eller förstärkt - det är svårt att avgöra - av bisarra berättartekniska val. Resultatet är en förskjuten Rear Window-uppdatering som vågar ställa frågan: Tänk om vi i stället för Jimmy Stewart som tittar ut genom ett fönster med ett brutet ben såg Zoë Kravitz lyssna på ljud som samlats in av en smart hemutrustning medan hon kämpar med en långvarig anfall av traumainducerad agorafobi?
Själva handlingen är tillräckligt enkel, särskilt i jämförelse med Soderberghs senaste film, No Sudden Move, som staplade dubbelspel på varandra tills sanningen blev osäker. Här är skurkarna tydliga, och det är hjälten också. Angela Childs (Kravitz) arbetar för teknikföretaget Amygdala, som är på väg att gå till börsen tack vare sin Kimi-enhet, en konkurrent till Alexa och Siri. Childs tillbringar sina dagar i ett vidsträckt, fläckfritt industriellt loft i Seattle, lyssnar på ljudbitar som är markerade för mänsklig tolkning och skämtar ibland med sin kollega i Rumänien som arbetar med teknisk support. När hon inte arbetar tittar hon på nyheterna medan hon snurrar på en motionscykel, borstar sina tänder på ett obsessivt sätt, videokonfererar med sin mamma och psykiatriker eller bjuder in sin granne Terry (Bryan Bowers) för att få ett möte. En dag hör hon ett ljudklipp som låter som ett våldsbrott. När hon försöker rapportera vad hon hör till Amygdala blir hon måltavla för mäktiga personer som inte vill att ljudet ska läcka ut.
Den mer övergripande historien är en vanlig katt-och-mus-handling. Filmens grundläggande konstigheter sipprar dock ut i detaljerna. Angela är nämligen svårt agorafobisk och vill inte lämna sin lägenhet, trots en smärtsam tandinfektion. Ändå har Angela en elblå bob med babypannor. Kalla mig en (bokstavlig) hårklyvare, men denna oerhört underhållsintensiva frisyr skulle vara mycket svår att åstadkomma hemma, ensam. Det är svårt att föreställa sig en look som helt enkelt skriker "fem timmars besök på salongen med regelbunden klippning" mer tydligt. Och ja, den här filmen utspelar sig i ett något alternativt universum där Covid-19 inträffade, men Seattle är också omskakad av politiska protester mot lagar som begränsar de obeboendes rörlighet, så kanske har det i den här världen skett stora framsteg i hemifrån-gör-det-själv-färgningen, men c ' mon.
En annan distraktion: Varför är Angela så rik? Hon är en glorifierad innehållsmoderator, men bor ändå i ett stort loft i Seattle som någon slags modern Frasier Crane. Det finns en kommentar om att hennes far hjälpte henne att renovera, men ändå - tittar vi på en film om ett barn med en trust fund baby som helt enkelt väljer att slita på en medelmåttig (i bästa fall) innehållsanalytikerposition? Däremot visas Amygdalas VD Bradley Hasling (Derek DelGaudio) i början av filmen när han håller telekonferenser från en provisorisk arbetsplats i sitt garage. Varför har den här mannen inget hemkontor? Det är tredje året av pandemin och han sitter i ledningen! Om det här var en Nancy Meyers-film skulle vi kunna bortse från de märkliga valen av miljöer. Men Soderbergh är vanligtvis ganska uppmärksam på klasskillnader.
Angela är oförklarlig, vilket inte är samma sak som komplex. Hon är misstänksam och försiktig, men hon lyssnar också utan omsvep på sina chefer när de säger åt henne att inte skriva ner något och att komma in på kontoret i stället för att larma myndigheterna. Hennes agorafobi ger Soderbergh en ursäkt för att använda sig av lite shaky-cam i musikvideo-stil när hon äntligen vågar sig ut på gatorna, men det har i övrigt ett påklistrat inslag, som om det ursprungliga utkastet till manuskriptet fick noteringar om att dess huvudperson behövde fler hinder att övervinna än obehagliga tekniska överherrar som skjuter efter hennes liv. Hennes romans med sin granne känns också som ett försök att kryssa i en ruta i filmen.
Men så fort Angela lämnar sitt hus får filmen fart på motorn och förvandlas till en kinetisk jakt som är så spännande att det är svårt att bry sig särskilt mycket om de udda karaktärerna. När människorna som vill tysta Angela kommer hem och hon tar sig ur deras grepp och sedan tillbaka in i faran, pendlar tonen mellan skräck och komedi, med en klimatisk uppgörelse som är så svängig, överraskande och nästan slapstickig att den hör hemma i Soderberghs roligaste verk. Folk kommer förmodligen att be sina smarta hemassistenter att sätta på den när de är på humör för något snabbt, kusligt och lite fånigt i flera år framöver.
