Ända sedan 2017 års Colossal kom ut har jag försökt hitta människor att dela den med. Jag har stött på en vägg. De människor för vilka historien skulle kunna ge resonans är de som är mest obekväma med att se den. Och de människor som skulle få mest ut av att internalisera dess budskap om den giftiga maskulinitetens destruktiva natur är de som är helt förvånade över vad den har att säga. Det är få som har möjlighet att verkligen dra nytta av den.
Männen verkar vara dömda att drabbas av ett liknande öde.
Filmen är skriven och regisserad av Alex Garland (Ex Machina, Annihilation) och är en skräckfilm som, enligt skaparen, handlar om "en känsla av skräck". " Snarare än mord eller gore är de flesta av de minnesvärda ögonblicken alldeles för välbekanta vardagliga skrämselbilder. Eller åtminstone bekanta för vissa människor.
Filmen börjar med att Harper (Jessie Buckley) anländer till en pittoresk småstad i hopp om att återhämta sig känslomässigt efter att hennes före detta man har dött. Men från det ögonblick hon anländer är hon orolig. Alla - hyresvärden på det ställe hon hyr, den lokala polisen, kyrkoherden i en närliggande kyrka, slumpmässiga främlingar (alla spelade av Rory Kinnear) - påtvingar henne en obehaglig närvaro som i bästa fall gör det omöjligt för Harper att bara känna sig bekväm och existera.
Vid det här laget vet du säkert vart det här leder. Det verkar som om män vill visa effekterna av mikroaggressioner mot kvinnor genom att göra dem lite mer makro, vilket bara understryker frågan om vem, exakt, filmen förväntar sig att det ska finnas i publiken. För vissa är den här berättelsen helt onödig. Många kvinnor känner redan, alltför tydligt, till den "skräckkänsla" som Garland återskapar på skärmen. (Som min kollega Jaina Grey uttryckte det: "Jag behöver inte betala 15 dollar för att vara rädd för att bli förföljd och mördad av män, jag kan bara gå ut. " ) Andra, de som inte visste vart denna uppläggning tog vägen, är förmodligen den publik som skulle ha mest nytta av dess skrämselbilder - och är de som är minst benägna att köpa en biljett.
Filmen känns utformad för att avvärja argument från dem som skulle kunna avfärda vad den har att säga. Detta är uppenbart redan i trailern, till exempel när en polis säger till Harper att han är skeptisk till att mannen som förföljde henne verkligen förföljde henne: " Jag vet inte om han såg dig en gång. " Dessa ögonblick belyser hur skepticism, avfärdande och offerfördömande bidrar till att skapa just den fruktansvärda miljö som många hävdar inte existerar. Harpers rädslor är inte påhittade eller bara i hennes huvud; skräcken skapas av den kollektiva vägran att ta hennes oro på allvar. Männen är alltså fast beslutna att skrika: "Ser du? Du kan inte ignorera farorna här. " Filmen har förstås rätt, men det känns som om den skriker in i ett tomrum.
Det betyder inte att det inte finns några verkliga övernaturliga fasor. Trots alla metaforer och allegorier finns det verkligen groteska scener, men på Garlands sätt blir de mer abstrakta och öppna för tolkning mot slutet. (Om du blev förvirrad av slutet på Annihilation kommer den här filmen att göra dig bara lite mer tjänster). Berättelsen avstår inte heller från katarsis. Deliverance existerar, särskilt i de sätt på vilka Harper reagerar på hemskheter - filmens sista ord verkar vara avsedda att bli den typ av alltför verkliga meme som vanligtvis är domänen för tidiga BoJack Horseman-avsnitt - men den är mer resignerad och utmattad än till exempel Colossal. Det finns ingen triumferande seger över hennes plågoande. Bara medlidande.
Denna brist på triumf känns avsiktlig. Det finns ingen magisk knapp att trycka på som kan få män att förstå hur det är att leva som kvinna - vilket förresten inte säger något om de komplexa gråzonerna kring kön och identitet, som den här recensionen inte har berört eftersom filmen inte heller gör det. Eftersom dessa knappar inte existerar kan män inte trycka på dem. Det ironiska är att den historia som filmen berättar i viss mån handlar om sitt eget misslyckande. Kanske skulle den kunna locka till sig en publik bestående av just de män som den försöker ställa i skamvrån, i ett försök att upplysa dem, men det känns som en långsökt chansning. Om det vore så enkelt skulle Men inte behöva existera.
